Annons

Krönikor / Debatt

Så tänker jag om Trendensers Facebookgrupp

Jag fick en relevant läsarfråga om hur jag förhåller mig till Trendensers Inredningsgrupp på Facebook, som jag tänkte besvara här. Så att alla kan se och hänga med.

Jag tycker att du lyfter så många bra poänger i din blogg och jag ser ett tydligt ställningstagande för hållbarhet, kvalitet och mindre hets i dina flöden. Därför undrar jag hur du förhåller dig till den diskussion/inspiration/funktion som pågår i Trendensers grupp på Facebook? Jag klandrar på inget sätt dig för dess innehåll, men det är ju ändå din plattform och jag tycker att mycket av det som diskuteras av andra (dina inlägg och repliker, åtminstone de jag sett, är i linje med dina blogginlägg) främst handlar om köpa nytt, byta ut, hitta billigare och så spinner det runt, runt utan att något förändras. (….) Ja, jag stör mig på hur plattformen används. Vet inte exakt vad jag hade förväntat mig av den, men det känns inte bra. Som sagt, förstår att du inte kan stå för allt som skrivs där, men jag vill gärna veta hur du förhåller dig till frågan.
Micaela

Jag använder sällan Facebook privat, därför var det en aha-upplevelse för mig i våras när mina kollegor visade att det finns flera svenska inredningsgrupper på Facebook som har uppåt 100 000 – 200 000 medlemmar. Där det dagligen diskuteras nya inredningsköp, vansinnesrenoveringar och slit-och-släng. År 2019. Det var ungefär som när jag blev varse om Wish. Jag blev helt ställd. Och i det läget har man två val tänker jag.

  • Antingen gör man det enkelt för sig och ignorerar verkligheten. Precis så som jag upplever att dagens inredningsmagasin och många influencers gör när de fortsätter visa kurerad inspiration som tilltalar en liten klick människor. Med ett konstant flöde av bostadsutopier och fantasier som väldigt få kan känna igen sig i. Samtidigt som man alienerar ”folket” förfasas man över dem bakom stängda dörrar och suckar för att de ”inte har koll”.
  • Eller så gör man det jobbigare alternativet. Ger sig in i ett nytt sammanhang, på en helt annan plattform – och försöker bidra till förändring. Där. Genom att lyssna av och anstränga sig för att förstå vad som efterfrågas och sedan delar med sig av sin kunskap och erfarenhet genom konkreta råd och tips – utifrån vad som faktiskt behövs i verklighetens hus och bostäder. Inte enbart utifrån hur man själv vill uppfattas.

Nej. Jag står absolut inte bakom de inlägg som handlar om att riva ut och göra om utan eftertanke.

Nej. Jag tror inte att någon vill göra felköp eller snedrenoveringar. Däremot tror jag att det är lätt hänt när etablerade inredningsmedier aldrig tar sig an vanliga problem och utmaningar.

Nej. Jag vill inte vara med och bidra till överkonsumtion. Tvärtom. Jag tänker att den här typen av Facebookgrupper har kommit till för att man faktiskt vill göra bättre och mer genomtänkta val och att det finns en möjlighet för alla medlemmar att inspirera till det – för varje ny fråga som postas.

Ja. Vi lever i en tid där ”att vara inredningsintresserad” har blivit synonymt med ”att gilla saker”. Men det problemet är lika stort i etablissemanget som hos vanliga människor. Det tar sig bara olika uttryck och vi är snabbare på att ursäkta pryltokighet, ombytlighet och vansinnesrenoveringar när de görs av någon som anses ha ”god smak”. Men det är lika kortsiktigt ångestdämpande och onödigt oavsett om det äger rum i en stuckaturdröm anno 1882 eller ett mexitegelhus från 1982….

Ja. Det kommer ta tid att få form på gruppen och diskussionerna i den. Vi är redan på god väg jämfört med liknande grupper, men jag tror att alla måste ha tålamod. Man skapar inte nya normer, beteenden och tankemönster genom att fortsätta göra som man alltid har gjort. Eller genom att enbart prata med dem som tycker likadant.

Sharenting

När jag var liten fanns inte internet. Jag fick själv bestämma när, om och vad jag ville visa upp av min person på nätet. Idag finns en genomsnittlig brittisk femåring redan på 1500 bilder online. Det är en svindlande tanke.

Hur blir det att växa upp och vara tonåring, sökande och arbetssökande i framtiden? När så mycket från ens liv kommer att finnas tillgängligt – för alla. Vilket ansvar har jag i mitt föräldraskap? I mitt Parenting eller Sharenting? Hur präglas mina barn så sakteliga av sin online-närvaro redan nu. I varje beslut om vad som delas och hur vi andra väljer att beskriva dem. Både i text och bild. Kommer de ens få en chans att utforska och mejsla fram sin egen kärna eller kommer alla dessa för evigt dokumenterade tolkningar av deras egenskaper forma deras självbild?

Och var finns den fredade zonen där de kan pröva tankar och utvecklas ostört idag? När det privata rummet inte längre är skyddat. Var finns platsen där barnen kan stänga dörren om sig och vila i djupet av sig själva, utan åskådarinflytande och dömande? Nu när även hemmet har blivit offentligt och en skådeplats för föräldrarnas image enligt devisen ”Home: A place to stay – or to display?”.


Foto: Alicej.se

Tankens souvenirer

Idag tar vi emot mycket inspiration utifrån och in. 
Men vad händer om vi vänder på begreppen? 
Om vi blundar och blickar inåt istället.

Tänk dig tillbaka till ett rum eller en miljö där du har trivts och känt dig trygg.

En plats du förknippar med lugn och harmoni.

Det kan vara ett minne från din barndom, eller ett hem du har besökt i vuxen ålder.

Tänk dig att du står framför ytterdörren.
Lägg handen på handtaget. Känn hur det kändes mot din handflata.
Kliv in över tröskeln och dra in den unika doft som du förknippar med just den här platsen. Försök sätta ord på den. Beskriv den för dig själv.

Gå sedan vidare till det rum du vill besöka.
Kan du minnas ljuden? Hur det lät när man gick över golven?
Hur det kändes mot fötterna?

Stanna upp i tanken och se dig ordentligt omkring. 
Ta in alla detaljer.
Tillåt dig att pausa blicken om det är något som fångar din uppmärksamhet.  

Stryk med handen över möblerna.
Hur kändes de?
Hur såg de ut?
Vilka material minns du?

Kommer du ihåg färgerna i rummet?
Hur ljuset spelade över väggarna?
Hur det lät och hur det kändes när man satte sig i möblerna?
Kan du se de små sakerna som hade stor betydelse för dig?
Det valda och det slumpartade. Det tydliga och det outtalade.

Vad mer kan du lägga märke till,
som bidrog till att skapa det där sköna varma lugnet i din kropp?

Stanna en stund i de positiva minnen och känslor som just den här miljön väcker hos dig.
Fundera sedan på vad du kan ta med dig tillbaka, till ditt eget hem, när du går därifrån.

Inredning som luktar Barbie?

När jag är med mina barn slår det mig ofta hur mycket de använder sina sinnen jämfört med mig. De vänder, vrider, känner, luktar och utforskar sin omgivning med primala instinkter. När slipar vi vuxna bort det beteendet? Och vad ersätter vi det med. Erfarenhet. Intelligens. Indolens?
 
Försök få min tvååring att äta något som luktar konstigt. Helt omöjligt. Försök få min femåring att ignorera en obehaglig odör. Går icke. ”Mamma mamma vad ÄR det som stinker?” Men försök få mig som vuxen att packa upp en ny matta, madrass eller färgad textil som luktar påtagligt starkt. Inga problem. Man vet ju att vissa typer av möbler ofta doftar fränt ett tag. Att nymålade rum behöver vädras ut, i dagar. Att bäddtextilier ska tvättas innan användning. Och visst har jag väl reagerat. Men aldrig någonsin agerat på det. Bara tyst accepterat. 
 
Jag kan till och med gå runt i butiksmiljöer som luktar bensin och gammal Barbie utan att jag säger någonting högt om saken. Men är det egentligen rimligt? Vi uppmanas ju att använda näsan för att bedöma mat som passerat sitt ”bäst före datum” innan vi slänger den. Vi ombeds undvika parfym för att ta hänsyn till allergiker. Men vi litar inte på näsan när det kommer till sådant som ska in i våra egna hem. Trots att den är till för att indikera när något avviker från det normala.

Vad kostar fri frakt och fria returer? För miljön.

Fri frakt och fria returer är två av de viktigaste säljargumenten för e-handeln. Vad har det fått för konsekvenser för vårt köpbeteende? Vi handlar mer än vi behåller och kan skicka tillbaka det som inte passar, utan att behöva tänka efter. Men vad kostar egentligen de ”fria returerna”? För miljön och klimatet. Flygskam blev årets nyord i Svenska akademins ordlista 2018. Passivt resande kanske kvalar in 2019? 
 
Låt mig ge ett exempel.
 
Du köper en tröja eller en prydnadskudde på nätet, men vet inte vilken storlek/färg som passar dig bäst. Därför beställer du två så att du kan prova hemma i lugn och ro. Du skickar sedan tillbaka den du inte ville ha. Vad händer då? En logistisk piruett. Varan åker ju inte tillbaka direkt till lagerhyllan utan måste först ses över och kontrolleras, kanske ångas eller strykas, vikas och packas om i en ny förpackning och få nya etiketter innan den kan bli tillgänglig i webbshopen igen. Sker den hanteringen i Sverige? Inte alltid. Visste du att några av de största logistikföretagen som jobbar med 3PL (tredjepartslogistik) finns i Estland, Lettland och Polen? 
 
Din lilla tröja eller prydnadskudde/bäddset//handduk/pläd etc får i värsta fall åka på en ganska lång resa å dina vägnar. Från webbshopens lager i Sverige, hem till dig, sedan tar den en sväng över till Baltikum innan den kommer tillbaka till lagret och kan säljas ännu en gång… med stor sannolikhet till någon som köper och agerar på samma sätt som dig. Alltså kanske den tar ytterligare några varv i världen innan den hittar sin slutgiltiga ägare. Hänger du med? E-handeln inom textil (mode och heminredning) består till stor del av trendkänsliga säsongsprodukter med kort livslängd. En returnerad vara måste snabbt tillbaka och vara säljbar igen. Det skapar ett hetsigt e-korrhjul utan dess like. 
 
Transporten må stå för en liten del av de totala utsläppen (ca 3%) när man beräknar hela livscykeln av en ny produkt. Men hur mycket ”passivt resande” och slöseri med resurser skapar vårt nya köpbeteende? Är det någon som ens räknar in returpiruetterna? 
 

En utslagsfråga till nästa köp

Alla nya soffor, sittpuffar, mattor och trendiga säsongsartiklar som vi scrollar förbi i bloggflöden och tidningsreportage. Vart tar de vägen när vi tröttnat? Oavsett hur länge sakerna håller så kommer de ju inte att försvinna när vi är färdiga med dem. Någon kastar sitt på tippen, en annan säljer vidare, en tredje lämnar in på loppis. Oberoende av vad vi väljer så kommer allt såsmåningom att brytas ner och bli en del av jordens kretslopp. Av oss. Av det vi äter, dricker, andas och lämnar vidare till våra barn. Jag har fått många önskemål om en materialvalsguide. Vad är egentligen bra och vad är dåligt för miljön? Det finns så mycket att säga om den saken men en väldigt simpel utslagsfråga man kan ställa sig när man står och väger något i handen inför ett köp är; 
 
Skulle jag kunna släppa ner det här i en svensk insjö? 
 

Och sen lämna det där, i säg 20 till 30 år? Vad skulle hända? En möbel av naturmaterial bryts snabbt ner och återgår till ekosystemet. Konstgjorda material som plast och syntet däremot släpper ifrån sig konstiga partiklar, skapar obalans och påverkar omgivningen medan det vittrar sönder. Vill du verkligen ha det i vattnet du dricker, i maten du äter, i kroppen du lever i? Naturligtvis är det en tillspetsad fråga, men med den i bakhuvudet blir det enkelt att börja se på sakerna vi omger oss med, med helt nya ögon. På vems bekostnad snålar eller prålar vi oss? Vad är egentligen lyx och vad är bara löjligt? Vad är klimatvidrigt och vad är möjligt? 

Smaklöst renoverat?

Jag lusläser ju fler mäklarannonser än de allra flesta så det här är förmodligen en yrkesskada, men jag hakar allt oftare upp mig på missbruket av uttrycket smakfullt renoverat. Det står numera i undertexten på varenda hus som renoverats, även när det är estetiskt blinda som har hållit i taktpinnen. Men, mina egna tankar om den saken har också fått mig att fundera. Vad betyder egentligen ett så subjektivt begrepp? Vem äger tolkningsföreträdet? Kan ett uttryck devalveras? Och om det nu finns ett facit för smakfullt, vad anses då vara definitionen av motsatsen dvs ”smaklöst renoverat”? Jag associerar själv det förstnämnda med något som renoverats med kvalité och respekt mot husets historia. Det diametralt motsatta blir då när man låtit excentriska infall eller trender gå före allt logiskt och praktiskt förnuft. Eller när man snålat och skarvat i materialval och detaljer. Alternativt tagit i med ett sådant överflöd att allt spricker. Men det är jag. Nu är jag nyfiken, hur tänker ni om smakfull respektive smaklös renovering? 

Inredningsreportage och infantilisering av kvinnor

Jag läste ett så intressant instagraminlägg med kommentarsfält hos författaren och forskaren @ninaakestam häromdagen – att jag skamlöst repostar det här. Nyfiken som jag är på hur ni läsare reagerar och reflekterar ni kring ämnet feminism i inredningsreportagen? Blir ni peppade eller deppade av personporträtteringen? Själv har jag noterat att man väldigt sällan får se affärsmän sitta uppkrupna på sina diskbänkar medan de reflekterar över valet av beslag i det nyrenoverade köket samtidigt som de berättar om sina framgångsrika företag / karriärer i helt andra branscher sådär lite i förbifarten. Oavsett magasinstyp. Den approachen verkar däremot vara mer regel än undantag när det kommer till kvinnor. Hemmet blir till alibi (och fokuspunkt) så fort det är dags för en framgångsrik tjej att få airtime för att prata om sitt yrke, underordnat var hon egentligen har sin spetskompetens. Hur hon bor är tydligen alltid relevant. Oavsett om hon är inredare eller inte, eller om artikeln ska publiceras i Svenska Dagbladet eller Sköna hem. Men det är en annan fråga. Hur tänker du kring Ninas resonemang? Håller du med om att bristen på uppriktighet kring boendeekonomin i reportagen sätter orimliga förväntningar på kvinnor och infantiliserar snarare än inspirerar? 
 

Kejsarens nya kläder

Häromdagen fastnade jag vid tidningshyllan på mataffären och roade mig med att jämföra innehållet i mode och inredningsmagasinen. Medan klädbranschen spritter av lust och energi och visar upp ett färgstarkt, livsbejakande ideal är det som om de creddigaste inredningstidningarna flirtar med döden.
 
Ingen enskild titel utpekad men vissa hemma-hos-reportage jag bläddrade förbi kunde närmast beskrivas som estetiska tvångströjor. Glutenfärgade väggar och kontrastlösa möbler ton i ton. Inga personliga föremål. Ingen komfort. Inga glada miner. Däremot gott om svårmodiga ansiktsuttryck, svartklädda människor och urnor med visset gräs på en piedestal.  
 
Är det för att det blivit folkligt med inredning? För lättillgängligt? Känner eliten ett så starkt behov av att distansera sig från de breda lagren att den enda lösningen är att hylla ett stilideal så exkluderande i sin egen obekvämlighet att bara de mest initierade kan förstå och uppskatta ”det rätta”? Och hur kommer etablissemanget undan med det, oemotsagda? Varför är det ingen av oss vanliga som vågar påpeka det uppenbara. Vem vill bo i ett museum? Det är ju inte bara kejsaren. Hela hemmet är ju naket.

Nyhetens (o)behag

Det finns ju ett uttryck i det svenska språket som kallas nyhetens behag, som syftar på att något är spännande eller roligt bara för att det är nytt. Lite underförstått; att man ska njuta av den nya känslan medan tid är. Eller åtminstone vara medveten om att det inte kommer vara just så där behagligt för all framtid. Jag har insett att mina känslor går i motsatt riktning. I alla fall när det kommer till inredning och större förändringar hemma. 

När vi har köpt en ny möbel eller satt igång en renovering så lider jag snarare av nyhetens obehag. Det har tagit ganska lång tid för mig att förstå eftersom det är så vedertaget att man ska känna eufori direkt om man har gjort ett lyckat köp eller fattat rätt beslut (till en början tvivlade jag på mig själv och blev frustrerad för att jag aldrig var nöjd) men med åren har jag insett att jag följer ett annat mönster. Jag behöver helt enkelt mer tid att vänja mig och det är väldigt sällan jag upplever kärlek vid första ögonkastet. Om jag gör det blir jag snarare misstänksam. För det är oftast de saker och renoveringar som skavt lite (på grund av att de krävt en längre tankeprocess) som jag trivs med allra bäst i slutändan. 

 
Sen kanske det här låter konstigt i vissa öron, men jag måste erkänna att jag tycker det är obekvämt när något är flong nytt. Det första jacket i den nylagda parketten, den första repan i den rostfria diskbänken eller den första fläcken på en ny möbel föregås alltid av en viss anspänning. Hack två eller tre tar inte alls lika styggt och sen ger det med sig. Men när allt är sprillans nytt och felfritt känner jag inte alls det där lyckopirret som folk pratar om, snarare ett krypande obehag. Det är först när en inredning eller större förändring i hemmet börjar kännas inlevd, använd och hemtam som jag sänker axlarna och börjar njuta av den på riktigt. Någon som kan känna igen sig i det? 
1 2