Annons

Från dröm till verklighet


Det gnisslar som fågelkvitter i gångjärnen när jag baxar upp den tunga ytterdörren på Spinneriet med min axel. Båda händerna är fulla. Kassarna bågnar av rekvisita och ett fång skira sommarblommor har lagt sig som ett flor över kanten.
Det är kvavt i studion. Inte ett moln på himlen och morgonsolen gassar redan mot tegelfasaden. Jag ställer av mig packningen och sneddar över trägolvet för att öppna de stora industrifönsterna på vid gavel. Luften som virvlar in är ännu sval. Ny dag. Nytt syre.

Jag sätter kvistarna i vatten, putsar av några fat och radar upp kameraobjektiven på bordet framför mig. Det pirrar av förväntan och kreativitet i kroppen och jag plockar upp mobilen för att ta en bild till instagram stories. Då slår det mig. För 10 år sedan var det här min dröm. Att ha en egen fotostudio i en vitmålad gammal industrilokal och att få betalt för att jobba heltid med min blogg. Det har varit min vardag så pass länge nu att jag har slutat reflektera över hur omöjligt det kändes, då. Men å andra sidan är det inte det enda jag har vant mig vid, nu.

Någon timme senare tar jag paus för att ladda in bilder i datorn. Medan hårddisken snurrar passar jag på att kolla Instagram, svara på DM’s och radera elaka kommentarer. Det blinkar ilsket. Överallt.
”Vem kan ens ha badtofflor på arbetstid?” // Var har du köpt de där skorna?” // ”Vettigt att lägga så mycket pengar på sandaler?…”// ”Är Rodebjer normala i storleken eller behöver man gå upp?” // ”Vet du om de finns någon billigare lookalike hos någon av kedjorna? // ”Hur kan du som pratar hållbarhet ha sandaler av plast?!” // ”Varför postar du bilder på kläder som inte längre finns att köpa i butik?!” // ”Svart, svart, svart… snaaark…”

Jag stänger ner med en suck. Av allt härligt jag kände så är det mina skor (?) som får uppmärksamhet. Och skit. Idag. Imorgon är det något annat. Jag orkar inte ens svara längre. Jag scrollar i branschkollegornas flöden och ser hur det kokar i kommentarsfälten även där. Verbala glidtacklingar, mammaskammande och tjyvnyp. Det har blivit normaliserat. En del av jobbet. Något vi ska klara av att hantera. Nej, det är inte rationellt men jag tar faktiskt illa vid mig även av de hårda ord som riktas mot dem. Hur hamnade jag där? Hur hamnade vi här? 

Visst är ifrågasättande och kritik fullständigt rimligt ibland. Men inte varenda arbetsdag, väl? Var drar man gränsen? För sig själv? Är den här verkligheten, som den verkligen ser ut för influencers 2020, fortfarande min dröm? Eller är det dags att vidga vyerna. Röra sig mot nya mål och andra visioner som känns som en utopi idag. Utifrån den plats där jag står. Just nu.

Kategorier:

Kommentarer

  • Eva skriver:

    Obegripligt. Läser kommentarerna. Obegripligt. Kram till dig och tack för en fantastisk blogg <3

  • Elin skriver:

    åh vad trist att läsa, hade tänkt berömma dig igår men lät bli konstigt nog. Du är en av få inspirationskällor som får en att tänka större, reflektera och vara oerhört informationsrik. Du gör ett fantastiskt jobb.

  • Linda skriver:

    Jag tror att det är så enkelt att det finns de som inte klarar av att se andra lyckas medan de själva känner sig misslyckade. De passar på att spy ut sin frustration så fort de ser sin chans. Det är rent ut sagt för jävla tråkigt.
    Jag besöker fortfarande din blogg efter alla dessa år och jag köpte din fina bok som present till min systerdotter som flyttat hemifrån. Du är ett riktigt proffs på det du gör! <3

  • WILHELMINA skriver:

    Åh Frida!
    Jag tyckte din bild var OTROLIGT härlig!

    Jag är en person med kanske 4 svarta plagg i garderoben för det är inte min färg helt enkelt.
    Men jag tycker det är fint och snyggt på andra. Har sett sandalerna i andra sammanhang (i webshoppar, i butiker, på andra bilder) men faktiskt aldrig fallit för dem. NU när jag såg dem på dig tänkte jag: WOW! Min första tanke var att, dessa får jag leta efter på tradera.

    I övrigt tyckte jag att bilden hade en fin, rogivande, härlig, somrig stämning, ”trots” svarta kläder. Jag känner inte dig, men jag har genom din blogg och din instagram förstått att du dels inreder i dova färger, inte har ett färgsprakande hem, och att du i mångt och mycket klär dig i svart/vitt/beige (obs kan ha fel med detta har jag fått med mig från din blogg/instagram). Men vad gör det? DU INSPIRERAR MIG minst lika mycket ändå (din bok OMG!!!) Trots att jag nog är en total motsats – ett hem med mycket färg och prylar och sällan klädd i svart.

    TACK FÖR DIN INSPIRATION. SOM ALLTID!
    OCH DINA VETTIGA INLÄGG !!

  • Eva skriver:

    Nä folk är bara för deppiga. Fattar fortfarande inte varför människor inte bara kan hålla klaffen om det dyker upp något framför näsan på dem som stör eller helt enkelt inte passar deras världsbild. Bara skrolla vidare!

    Trist att du ska behöva få en massa skit hela tiden! Hoppas att du ändå kan hålla kvar den härliga känslan i det du gör och veta att vi är många som år efter år med glädje följer din blogg och ditt arbete!

  • Caroline skriver:

    Kära Frida,
    Folks reaktioner säger mer om dem än om dig. Det är en spegling av deras inre så när man skriver negativa kommentarer borde man vända blicken inåt och ta reda på varför man triggas av dig och dina skor? Är man på ett ställe i livet men vill hellere vara någon annanstans? Är man inte nöjd så får man börja jobba med detta, att vara offer leder inte till ngt och den enda man kan ändra är sig själv.
    I psykologins värld kallas detta skuggsidor det är ju så tydligt när man vet detta så egentligen är det skrattretande. Jag tror många svenskar mår dåligt. Vårt samhälle uppmuntrar inte till att vara dem vi är och känna in vad vi vill. Jag tror många gått vilse i detta och därför blir folk så frustrerade när det ser personer som dig som går din egen väg. Du är en fantastisk förebild som
    går din egen väg och som vågar justera ditt liv på vägen. Tänk att du inspirerar så många människor och jag tycker du skall sortera bort den typ av kommentarer. Folk hade aldrig sagt sådana saker face to face. Och hade de gjort det hade man ju bara kunnat le och säga att det är din åsikt men jag är inte enig med ett leende så kan de stå där med sin bajspåse i handen.
    Jag hejjar på dig det vet du. Njut av känslan av det du skapat och sortera bort den låga energin frekvensen direkt.
    Kram och tankar
    Caroline i Kph
    @ajoyfulliving

  • Josefine skriver:

    Nej men så orimligt. Underbart att nå sitt mål och få påminna sig om att det går och att det kan hända igen! Heja dig!

  • Minna skriver:

    Blir som alltid så illa berörd och ledsen av att läsa att du råkar ut för sånt där.
    Och undrar återigen vad sjutton det är för fel på folk. Vad har man för liv om man stör sig på vad någon har för sandaler 😳 Och framförallt VÄLJER att kommentera negativt istället för att bara se åt andra hållet eller scrolla vidare. Usch vad trist deras liv måste vara och vad dåligt de borde må.
    Jag tycker du är fantastisk i allt du gör Och just DET förtjänar du att få höra om och om igen.

    Hejar och tror på dig!
    Kram!

  • camilla sjöberg skriver:

    Jag tycker mig notera samma inställning överallt dvs. att vi/människor i Sverige fokuserar på och kommenterar negativa saker. Framförallt negativt fokus gentemot andra. Tyvärr!

    • malin skriver:

      Exakt så! Standard har blivit att läsa allt med kritiska ögon och finns det något att bedöma eller kommentera på ett negativt sätt så gör man det. Otroligt tröttsamt. Och motargumentet blir alltid ”tål du inte kritik?” ”bara kommentarer som stryker medhårs godkänns” osv osv.
      Längtar till den dagen man måste signa in med bankID för att kommentera, då lär många tänka ett varv till innan.

  • A. skriver:

    Kommentarsfälten man ser även hos Elsa Billgren och Johanna Bradford och Ebba Von Sydow är så oerhört dömande och hårda. Tänk om det hade varit fikarumspratet på mitt jobb? Förstår ej hur man orkar stå ut med det dagligen.

  • Mia skriver:

    Frida, detta är galet. Det du gör är fantastiskt! Och de som inte arbetar med hållbarhetsfrågor förstår inte hur svårt det är. Det är så komplext, så många aspekter och det är omöjligt att göra rätt hela tiden. Och om man har något gammalt, som man kanske inte skulle köpt idag men som fyller en funktion, kan man då inte använda det längre? Och hur långt tillbaka i produktionskedjan måste en person gå när man bara behöver lösa problemet att man är varm om fötterna? Varför kan inte alla ni som syns i sociala medier, som lär oss andra så mycket och som inspirerar oss dagligen också få vara människor? Jag blir tokig! Och sen är det ju synd, när du skriver så klokt och vackert att de finns de som fokuserar på dina tofflor…

  • Rebecka skriver:

    Kommenterar i princip aldrig, varken på Instagram eller bloggar men jag hoppas verkligen du kan borsta av dig dessa elakheter och istället ge dig en klapp på axeln för förverkligandet av din dröm. Heja!

    PS. Dina inlägg om inredningsskunskap har varit oerhört intressant och hjälpsamt i vår pågående renovering, stort tack för det!

  • Anna skriver:

    Jag tänker att det inte handlar om att finna sig eller borsta av sig utan om att sluta.

    LÄSARE måste
    – sluta skriva elaka saker man inte skulle våga säga face to face.
    – sluta förvänta sig svar från er på allt (googla själva eller fråga i en butik?)

    INFLUENCERS måste
    – sluta bete sig som om de har 100 följare när de har 100 000. Ni kan inte svara på allt, gå in i alla diskussioner eller försvara er i alla påhopp – hur ska det hinnas med?

  • Jackie skriver:

    Trendenser är den enda ”granskande” inredningsbloggen jag känner till. Du får mig att reflektera långt mer än när jag läser andra bloggar och du har definitivt påverkat mig till en mer hållbar livsstil. Jag älskar din blogg!

  • Ika skriver:

    Tycker det är tydligt att tonläget ändrats i kommentarsfälten hos många. Effekten av isolering och frustration över Corona kanske? Man pyser ur sig på er istället för dem man annars brukar umgås med kanske?

  • Jenny skriver:

    Det är verkligen tråkigt att folk inte kan bete sig. Spontant kom jag att att tänka på Marcus Oskarsson (TV4 profilen) som på sin fb sida satte tydliga gräser och regler och faktiskt började blocka trollen. Sorgligt att det ska behövas men det verkar haft positiv effekt. Ditt arbete är viktigt och fantastiskt! Din röst behövs och gör skillnad! Ryt ifrån när det behövs och acceptera inte detta ohyfs!

  • M skriver:

    Du är en förebild och har varit sedan många år tillbaka för mig! Jag har följt din blogg sedan husmusentiden och då du var anonym. Du har fortfarande stor och värdefull integritet och står för sunda värderingar inom flera områden! Det är sällsynt nuförtiden. Hoppas du fortsätter att inspirera!

  • Malin Vbg skriver:

    Vet inte vilket inlägg som menas så kan inte läsa kommentarerna, men på det du beskriver är det helt befängt. Ingen kan göra allt men alla kan göra något och det gör du verkligen. herre gud att bli så upprörd för ett par sandaler och svarta kläder. Svarta kläder har ju massor med färg och fattar man inte det är man en liten lort. minns din dröm för länge Sedna och hur den sedan gick i uppfyllelse. Underbart! Vi ska aldrig sluta drömma!

  • Hedvig skriver:

    En del verkar bära på mycket sorg och ilska, verkar det som. Har förvånats över hur lite som kan provocera, som nu detta somriga inlägg, och också över hur det kan bli långa arga debatter mellan dem som kommenterar, rentav så att det inte längre har något alls att göra med själva inlägget. Vet inte riktigt hur gemensamma spelregler för ett kommentarfält kunde se ut, men känns som om det länge varit dags för sådana. Varma hälsningar till dig!

  • Sara skriver:

    Dyrare skor=pengar tar slut fortare=mindre konsumtion. Smart va😂🤷🏽‍♀️

  • Lisa skriver:

    Och jag tänkte, vad härligt att kunna jobba i badtofflor!! Som jag hoppas att du bara kan skaka av dig de där kommentarerna. För du gör det du gör såå bra!

  • L skriver:

    Ledsamt nog gäller det ute bara influenser branschen. Jag är pedagog och klimatet där är bitvis inte ett dugg bättre, men vi får det face-to-face istället. Om inte nån skapar en FB tråd för att diskutera ”verksamheten” (sanningen är närmare rena personangrepp ibland) ja jag vet. Inte överallt. Inte alltid. Inte på alla ställen. Men det händer. Ibland. Tyvärr. Så jag tror mer att det är ett samhällsklimat vi står mitt i. Hur blev det fritt fram att vädra a l l a åsikter? Om enskilda, om människor som inte bett om att bli ”utvärderade”. När blev vi mot- istället för medmänniskor?

    • emeli skriver:

      Jag förstår precis. Ibland tänker jag att vi vår iver att inte trycka ner barn och tysta dem. Bara har informerat dem om att det är viktigt att få uttrycka sina åsikter, att man får säga vad man vill. Vi har just nu ett fint exempel hemma; äldste sonen som just har slutat förskoleklass kom hem en dag och sa inte särskilt snälla saker till sin lillebror. När vi bad honom sluta, sa han att hans fröken minsann hade talat om att man får säga vad man vill. Tyvärr verkar hon ha missat biten att man inte ska säga saker som man vet sårar eller gör någon rädd om det inte är absolut nödvändigt. För sådana situationer finns. Men att säga vid middagsbordet att lillebror är dum och kocko bingbång för att han inte kan prata rent är inte nödvändigt, bara elakt.
      Tyvärr tror jag att denna åsiktsfrihetsiver utan ansvar har pågått väldigt länge och det kommer ta lång, om det är möjligt, att vända skutan till en mer rak kurs.

      • Marja skriver:

        Känns som att det här med individens rättigheter gått så långt att många numera tycker att det omfattar att få vädra sina åsikter fritt överallt, hela tiden, utan hänsyn till andra. När vissa inför moderering av sina kommentarsfält börjar det genast skrikas om censur, helt absurt då censur inte har något att göra med rätten att få häva ur sig vad helst när som helst. Det är i alla fall en sorglig utveckling när allt tyckande och alla åsikter måste vädras hela tiden utan någon form av värdering av mottagarens känslor, om det är viktig feedback jag kommer med och om den är konstruktiv. Försöker lära mitt barn att det är viktigt att fundera på om det man säger är snällt eller inte.

  • Linda B skriver:

    Förstår till 100%. Jag är rektor på en skola i Västsverige. Det är ups and downs. Igår fick jag ta över kommunikationen mellan en vårdnadshavare och min lärare då hen blev såå otrevlig och hade orimliga åsikter om skolan hens son går på. Deppigt. Idag fick jag en burk morotsmarmelad av en mycket nöjd mamma. Peppigt. Men låt inte häxan surtant komma in under skinnet på dig. Säger (och tänker) som Jonas Gardell: Låt aldrig någon sätta sig på dig. Låt dem gärna sätta på dig, men låt dem aldrig sätta sig på dig. Ta ingen skit.
    Du är fasen bäst. Kram 🙂

    • Helena skriver:

      Sedan hoppas jag att skolan även kan inse att de kan göra fel. I din kommentar läser jag att föräldern i det första fallet betett sig fel och skolan korrekt och i det andra fallet har skolan också betett sig korrekt och fått uppskattning för det.

  • Emelie skriver:

    Åh nej vad trist! Dina inlägg ger mig energi, tankeställare och kunskap. Heja dig!

  • Karin skriver:

    När jag arbetade som fastighetsmäklare (slutade för fem år sedan) var det precis lika även om kritiken inte förekom i sociala medier på samma sätt. Å andra sidan var tidningar och massmedia oss ständigt i hasorna med kritiska artiklar och ifrågasättande alternativt orealistiskt glorifierande av yrket. På privata middagar och fester blev jag ofta påhoppad och fick syrliga kommentarer från okända. Då var fastighetsmäklaryrket avundsvärt och ouppnåeligt för många. Väldigt få förstod villkoren (inte massmedia heller) med 100% provisionslön och stenhårt arbete. Troligtvis är det samma fenomen som drabbar framgångsrika influensers idag. Det är avundsjuka, okunskap och missnöje med egen situation som driver hatet som naturligtvis är helt oacceptabelt.

  • Frida skriver:

    Fy. Tusan. För. Folk. Hoppas ni skäms nu, varenda en av er som känner er träffade. Det är ett hårt klimat där ute överallt, vi dömer så hårt och alltför lätt varandra. Man hör det bland vänner, bekanta och grannar – alltid finns det någon som har en åsikt om vad som är rätt och fel.
    Ingen är perfekt. Det ska inte ens personen som ifrågasätter dina fina sandaler tro att hen är.

  • Marie skriver:

    Tycker det känns likadant irl, tyvärr – bland barnen! Så många onödiga kommentarer dem emellan (som barnen själva inte ens förstår låter som elaka gliringar). De känner behov av att tycka till om allting! Att det är så viktigt att uttrycka sin åsikt (varför denna övertygelse om att vi andra är intresserade av att höra den?). Jag förstår inte varför barnen behöver påpeka och sätta ord på exakt allt de ser, varför det måste vädras högt inför alla. Inte elakt menat av dem (oftast), inte alltid negativ klang, utan barnen har bara det överväldigande behovet av att berätta för alla vad just de tycker om exakt allt. Jag undrar verkligen vad utvecklingen beror på. När började vi bedöma allt vi ser, och när smittade vi barnen med samma symtom?!

  • Sandra skriver:

    Har man inget snällt att säga kan man lika gärna vara tyst. Den regeln borde gälla i alla lägen.

    Har följt dig regelbundet sen husmusen tiden och har alltid uppskattat dina inlägg. Du inspirerar!

  • Mia Hasselblad skriver:

    ”De är bara avundsjuka” som ens mamma sa när man var liten, det citatet gäller fortfarande. Låt den härliga känsla som du så underbart beskriver din morgon med i så fina ord, vara det enda som fastnar i ditt inre. Låt dig inte påverkas av trollen som kanske inte ens finns. Poff! Borta!

  • Elisabet skriver:

    Du gör ett jättebra jobb! Inspirerar så många och förtjänar bara peppande kommentarer!

  • BM skriver:

    Tja, jag tycker det var bättre förr. Och det är inte bara stigande ålder som spelar in! Internet och hysterin kring att äga märkeskläder och designmöbler skapar avund, elakhet (och ligger även bakom många rån). Ytan är väldigt viktig. Bakom skärmen sitter människor som känner att allt det där är omöjligt att nå. Man känner att det finns anledning att känna sig misslyckad. Jag kan själv känna att all lyx som presenteras på olika bloggar ibland känns skrytig och irriterande. Det brukar sammanfalla med att humöret inte är på topp… Jag är fostrad till att vara artig och hjälpsam och då ingår inte att kasta skit på en bloggare. Jag tänker dock att det är mänskligt att ibland vara irriterad, men att man får lägga band på sig. När tålamodet tryter kan mina närmsta få en utskällning eller ett snäsigt svar. Jag är nog inte ensam om det – även om man skäms efteråt.
    Läser lärarens kommentar ovan. Tänker att det finns en utbredd uppfattning om att man bara har rättigheter. Inga skyldigheter. ”Kränkta” och oförskämda människor tar sig friheten att bara ge sig på och kritisera andra. Att vända blicken inåt och rannsaka sig själv finns inte på kartan.
    Jag vet inte vad man ska göra – eller jo, det vet jag: Börja ställa KRAV på folk. I ditt fall gäller det nog att blockera/moderera som någon föreslog eller ta det som en f n oundviklig del av arbetet. Du duger bra – naturligtvis – och det gäller oavsett vilka skor du har på fötterna❣️🌿🌸🌿

  • Maria skriver:

    Så trist att en del folk försöker förstöra. Tror att det trista kan komma från en person, fast denne vill att det ska låta som att det är från flera. Det verkar tyvärr vara ett vanligt sätt att hacka på anonymt. Inte särskilt sunt beteende. Hittar inte fotot med just sandalerna på din Instagram och hoppas inte du behövt radera inlägget helt. Hoppas också att du finner styrka att stanna kvar precis där du vill, att göra det du önskar, för du behövs. Vi är så många som uppskattar dig och vill att du ska må bra pp din arbetsplats. Är tacksam för vad du ger oss alla; en frisk norrbris med klokskap, kreativitet och vass samtidigt mjuk penna ✍❤

  • Lovisa skriver:

    Blev så pepp av att läsa första raderna i ditt inlägg. Sen byttes peppen mot en djup suck och irritation. Varför ska det vara så som du beskriver? Jag förstår verkligen inte. All negativitet och avundsjuka… Undrar om människor mår bättre efter att ha hävt ur sig olämpliga kommentarer?
    Du inspirerar mig! Keep up the good work!

  • Catrin skriver:

    jag vill att ni alla är med, med och bekämpar trenden! Låt dem inte vinna! Kämpa för de som kommer efter er, som går i era fotspår. Om ni lägger ned nu finns det inga fotspår. Bryt en bana. Och skorna är skitsnygga förresten!

  • Mia skriver:

    Elaka kommentarer förstår jag mig inte på men att fråga ”var kommer skorna ifrån?” Eller om dom är normala i storlek är väl inget elakt. Skorna är med på bild och man blir ju inspirerad av allt i bilden (iaf jag) trädgård, inredning, kläder är saker som jag hämtar inspiration ifrån instagram. Sen förstår man ju att de större influenserna inte hinner svara. Men ändå, jag brukar fråga vart kommer ifrån för jag tycker nåt är snyggt. Inget illa menat :/

  • Mia skriver:

    Du är grymt bra och inspirerande glömde jag skriva 🌸 💕

  • Jonna skriver:

    ”Hur kan du ha på dig kläder som inte finns att köpa i en butik”.

    Definitivt i kategorin galna saker som man som influencer/offentlig profil borde ta hänsyn till. För det är väl ingen annan i hela världen som har kläder/skor som inte längre finns att köpa, utan i en sann ickehållbarhetsanda byter ut 100% av garderoben per säsong.

    Världen brinner liksom, men stopp pressarna – Trendenser-Frida hade badtofflor (really, tycker det är kanske lite nedlåtande för dessa underbara skor) på sig på den arbetsplatsen som själv har skapat till sig själv.

  • EWA BENGTSSON skriver:

    Hej Frida.

    Förstår om det är svårt att se bortom de tråkiga kommentarerna….. Finns många mindre vänliga själar där ute.

    Hoppas Du förstår att vi som verkligen gillar Dej och uppskattar din blogg inte tillhör dessa.

    Hoppas Du får en underbar sommar både privat och jobbmässigt.

  • Monnah skriver:

    Expedition Robinson-tänket att livet går ut på att rösta ut alla som upplevs som ett hot, anonymitet bakom skärmar, avundsjuka, personlighetsstörningar – orsakerna till mänsklighetens försämrade förmåga att sköta det sociala samspelet är många.

    Jag förstår att elaka kommentarer gör ont, det är mänskligt. Någonstans är det ändå så att människors intelligens varierar, både den kognitiva och den känslomässiga. Om du fortsätter att jobba genom sociala medier kommer du att fortsätta utsättas för människor med starka politiska övertygelser (renhetsläran är viktig, du ses som en hycklare om du inte är perfekt), avundsjuka människor (vad kan man säga, de finns överallt), människor som kanske inte fattar bättre (lägre IQ), konkurrenter, missunnsamma personer och allt vad det är. Jag vann en tävling en gång för många år sedan då jag var mycket engagerad i min dåvarande hobby. Diskussionerna om huruvida jag var värd det priset gjorde verkligen ont. Jag fick mest gratulationer, men det var ju inte de som jag tog till mig. Till slut bestämde jag mig för att landa i att jag var glad och stolt över jobbet jag lagt ner och resultatet det hade lett till. Jag hoppas att du kan komma dit. Ord gör ont, men de är faktiskt bara ord. Var stolt över allt du åstadkommit och över den utveckling du genomgått under de här åren! Jag hoppas du kan ta till dig alla positiva tillrop, som väl ändå är långt mer ofta förekommande än de kastade pilarna?! Vi kämpar vidare, som min far alltid sa.

    • Frida skriver:

      Tack för all feedback! Jag menar inte att ni ska behöva trösta mig, vill bara förklara hur verkligheten faktiskt ser ut för oss bakom tangentbordet. Kritiken är konstant (byter skepnad från sandal till soffa till något annat) men är besvärande intensiv just nu.

      Jag förstår dynamiken som kan ligga bakom upptrappningen av kritiken av både väsentlig och mindre väsentlig karaktär den senaste tiden, men det förändrar inte att det är skitjobbigt (rent ut sagt) för individen influencer att hantera det ständiga inflödet av negativa kommentarer/pikar/olika frågor/ifrågasättanden varje dag, flera gånger om dagen. Jag hade aldrig accepterat det som anställd på ett företag – därför jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till det i mitt eget bolag. Så som verkligheten faktiskt är. Just nu.

      Tyvärr är ju inte lösningen så enkel som att ”bara sluta läsa” DM’s, kommentarer och mail eftersom det också är samma kontaktväg som annonsörer och kreatörer och vänliga läsare ofta hör av sig till oss. Man vet ju inte innan man öppnat vad som väntar och man kan inte bara ”sluta läsa” eller strypa tillförseln – för då missar man mycket väsentligt också. Och så som ekonomin ser ut just nu (för de allra flesta influencers) den här våren tror jag det är få som har råd att låta någon annan annan sitta och sålla i ens ställe. Det skulle vara ett heltidsarbete bara det och den arbetstiden behöver i alla fall min assistent lägga på annat för att få verksamheten att gå runt. Det bästa vore ju om vi bara kunde respektera varandra, spara krutet till det som är verkligt viktigt och endast skriva sånt vi skulle känna vore rimligt att säga – face to face.

      Tack för all pepp och för alla kloka råd och för känslan av att det är så många som håller med om orimligheten.

  • Andrea skriver:

    Så inspirerad av de första raderna i ditt inlägg, har följt din resa & tycker det är underbart att du kommit dit du nu är! Jag besöker fortfarande din blogg efter alla dessa år och jag köpte din fina bok i present till mig själv:-)
    Sen blir man ju bara så less på alla dessa negativa kommentarer, hur orkar man ens…men som många fler skrivit här, det negativa genomsyrar samhället nu.

    Hoppas att du har orken att fortsätta, för du är ett proffs på det du gör!

  • Linda skriver:

    Hej Frida, så tråkigt att läsa om din vardag i sociala medier (även om jag ser liknande kommentarer på andra konton jag följer).
    Jag kommenterar sällan och funderar på om jag bör ändra mitt beteende för att bidra till att fler positiva och nöjda läsare ska synas i flödet. Det är lätt att vara tyst när man är nöjd, det ser jag även i mitt jobb på en it-avdelning inom en stor myndighet då man vanligtvis får återkoppling när något INTE fungerar eller är oklart etc. Min vardag går givetvis inte att jämföra med den du och andra influencers upplever där minsta lilla tanke blir till en åsikt som måste lyftas i kommentarsflödet.

    Jag har följt dig sedan Husmusen och även om din blogg alltid har varit en favorit så höjde du den till en helt ny nivå när du började skriva mer om hållbarhet och miljötänk! Det får mig att göra bättre val för mig själv, plånboken, mina medmänniskor och jordklotet.
    Du inspirerar så många och jag hoppas du har ork att fortsätta finna nya vägar i din förmåga att tänka nytt!
    All kärlek till dig!

  • Malin skriver:

    Blir så ledsen att läsa sånt och tänker varför människan måste vara elak.
    Min dotter utsattes för små kommentarer varenda dag i skolan. Vi tog upp det, men lärarna menade att hon skulle kasta det av sig, inte bry sig, de menade inget illa de var bara avundsjuka (detta klassiska tjafs!) och kanske allra värst att min dotter var extra känslig. Vi slutade att kommentera påhoppen och förde istället bok om dem. För ett litet påhopp var kanske inget i sammanhanget, men tillsammans blev det ENORMT. När det hade gått tre månader slog vi boken i bordet och sa ”varsågoda och läs”. Lärarna bleknade, för tillsammans blev de små elaka gliringarna ett berg av elakheter. Det blev bot och bättring, men priset har vår dotter fått betala.

  • Elin skriver:

    Obegripligt, precis som att läsarna skulle äga dig o allt du uteslutande gör o känner är för oss!?! Helt oacceptabelt och vidrigt vad folk har mage att säga o tycka på bakom sin skärm, vem accepterar mobbing på arbetsplatsen? Är det inte precis vad detta är?
    Heja dig, finns ingen annan blogg som är så jämn i kvaliteten som din, alltid ON TOPP!!
    Kram

  • Mikaela skriver:

    Det är verkligen obegripligt att ni skall behöva utstå elaka kommentarer som del av ert jobb!! Som om detta kyliga klimat är något man skall acceptera bara för att man valt det yrke ni valt – för att ”ni själva gett er in i leken”…

    Vore detta en ”vanlig anställd” hade HR för länge sedan kopplats in – och inte helt sällan av samma typ av personer som själva fäller de mest spydiga kommentarer…

  • Erika skriver:

    Wow, folk har verkligen en pissig attityd och lyckas fokusera på helt fel saker. Intressant fundering kring hur mycket du förväntas tåla som ”anställd” i ditt eget bolag, en högst aktuell fråga för alla som är egna. Intressant lyft.

    Personligen tror jag att sociala medier idag för mer ont än gott med sig. För mig har det varit otroligt befriande att skita i alla sociala medier, och bara läsa bloggar, istället för att matas av var och varannans ”perfekta” liv som egentligen är ganska fejk. Även ”vardagskaoset” har blivit någon slags trend att kapitalisera likes på. Mitt liv blev säkert hundra procent mer harmoniskt och bättre utan sociala medier, och jag tror fler skulle må bra av det (och sluta trolla). Däremot försvinner ju kanske ett levebröd för influencers, men frågan är om inte kreativa själar kan hitta andra sätt att försörja sig på.

    Jag har mer gått över till plattformar som Patreon och motsvarande, där man betalar för det innehållet som man är intresserad av. Att någon annan kurerar ett flöde och förser mig med intressanta saker är värt att betala för, och jag behöver inte köpa meningslösa inredningsmagasin som upprepar sig själva över hela spektrat, och så ser allas hem likadana ut oavsett om innehållet passar eller inte.

    Skaffar du en betalplatform någon gång kommer jag definitivt att ”sign up”.

    Ser fram emot nästa bok (hoppas på en sådan i alla fall)!

    Positiv pepp även från mig!

  • Irene Börjesson skriver:

    Åh Frida. Så tråkigt med dessa sura, missunsamma, tråkiga människor med (förmodar jag ) skitsålig självkänsla. Fasen att de måste skriva så tråkigt. Varför går de ens in och läser när de är så negativa. Nä, fy fy fy!
    Du, fina Frida är en helt underbar människa och jag älskar dig blogg. Stort tack för allt du gör för alla oss andra.
    Bamsekramar till dig 🇸🇪🌿🌸🥰❤

  • Ellinor skriver:

    Det känns så sorgligt att det finns så många som mår så dåligt. För jag tänker att om man mår bra och är nöjd, då kastar man ju inte skit på någon annan. Jag älskar dina bilder och all kunskap du delar med dig av!

  • Helena skriver:

    Vi som vill stötta, hur gör vi det bäst? Kanske inte vettigt att kommenterar alla inlägg, men jag läser många fina och inspirerande inlägg både här och hos andra. Tycker det är supertrevligt att ni finns!

  • Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Läs mer om Trendensers Personuppgiftspolicy och Cookiepolicy.

    Kommentarer till denna artikel publiceras direkt utan föregående granskning eller annan åtgärd av Trendenser AB. Det innebär att den som kommenterar själv ansvarar för innehållet i kommentaren. Vi uppmanar dig att använda vänlig ton, ett civiliserat språk, uppföra dig väl och följa tillämpliga lagar.