Annons

Poddavsnitt – om föräldraskap och nya förutsättningar

Jag tror att många föräldrar, oavsett om de driver egna företag eller är anställda, kan känna igen sig i att förutsättningarna förändras när man får barn. Man är inte längre samma – som innan man blev mamma. Och man vill kanske inte alltid vara det heller.

Men hur förhåller man sig till det i sin yrkesroll? Hur vet man om man prioriterar rätt och hur kan man bli bättre på att hantera åsikter från andra som inte resonerar likadant? Speciellt när man inte står helt stadigt själv och vet hur man ska vikta fötterna för att hitta sin egen balans i allt det nya?

I år firar mitt företag 15 år och som present till Trendenser har jag investerat i affärsutveckling- och rådgivningstimmar från Johannes Hansen. Jag har en väldigt tydlig bild av vad jag vill få gjort under de kommande åren, men jag är inte lika säker på hur jag ska navigera för att nå dit – på ett vettigt sätt. I det här och ytterligare ett poddavsnitt får ni höra några korta klipp från ett långt (och öppenhjärtligt) samtal som vi hade tidigare i våras.

Lyssna gärna och dela med dig av dina reflektioner.
Klicka här för att hitta avsnittet på Spotify

Kategorier:

Kommentarer

  • Anna skriver:

    Väldigt intressant att du vågar lyfta frågorna utan att ha perfekta svar. Hatten av!

  • Lovisa skriver:

    Intressant, ska absolut lyssna! 💙

  • J. skriver:

    Förlåt men vilken osympatisk inställning han har verkar ha till relationer… Ska bli intressant att se om han kommer fortsätta med sitt eget tips (det där med att träna för att köra slut på sig själv innan man kommer hem så att man kan vara ”närvarande”) sen när han har egna barn. 😂😂😂 Då är ju helg = att växla upp. Inte att växla ner och gå in i viloläge… Sådär resonerar bara en man med ett umgänge där ingen har fått barn ännu.

    • Matt skriver:

      Jag känner så väl igen mig i hans resonemang, innan jag själv fick barn. Jag var så tvärsäker på hur jag skulle bli som förälder. Hur man borde göra. Jag tyckte jag hade en så tydlig bild, hur jag ville ha det. Jag såg det så klart hur andra ”borde” göra. Sen kom barnet. Barnen. Hormonerna. Relationerna (jo, Johannes de förändras… vänta bara… din fru kommer förändras – du kommer förändras – dina svärföräldrar kommer förändras – folk på gatan kommer förändras… så många beter sig plötsligt annorlunda och har oväntade åsikter influencer eller ej – till och med mot dig som man, och din fru kommer bli annorlunda, bemött annorlunda, hennes kropp bli allmängods och något man tar sig rätten att tycka till om, klappa på, röra vid, bedöma storleken på, oroa sig för offentligt osv) och sen ändras ramarna. Man identifierar sig som mamman. Tvåbarnsmamman… I olika sammanhang. Hemma, på jobbet, bland vännerna som har barn, inte har barn, aldrig kommer skaffa barn… Den man inte längre räknar med. Som inte längre räknar in sig själv i sammanhang som tidigare var självklara. Kroppen börjar jobba emot. Knoppen reagerar inte som förr.

      Det handlar inte om att se eller hylla offret utan att inse: verkligheten förändras som kvinna och den förändras radikalt. På nio månader, över en natt, några år, för alltid… Så är det bara. Oavsett om man är en hotshot eller vanlis.

      Det är sån bullshit att lösningen skulle handla om logistik. Det är så mycket större. Mer komplext. Det borde utvecklas i fler avsnitt.

  • Liliya skriver:

    Mår dåligt av sådana samtal som handlar endast om:
    ”JAG! MIG SJÄLV & MITT EGET!”….
    Leder inget vart…., snarare till ännu mer tomhet, ensamhet och frustration….

  • 2-barns förälder skriver:

    Vad modig du är! Kände flera gånger att jag hejade på dig inombords och önskar att du hade drivit på hårdare för det kvinnliga perspektivet i de här frågorna. Hans klienter kanske har andra erfarenheter för att de har andra förutsättningar och kan vara citat: ”sjukt genomtänkta” men jag tror att väldigt få kan relatera till rådet att köpa in hjälp inte pga ekonomi utan pga att det är mycket som en barnvakt på timmar inte ta ex. nattvak, magsjukor, barnens känslomässiga utspel, olyckor som sker på förskolan när man måste kasta sig ur möten osv. Det är sådant man får acceptera som en del av föräldraskapet och där handlar det väl snarare om att vi (gemensamt) borde förändra strukturerna och normerna i stort snarare att försöka ändra på föräldrarnas förutsättningar för att de ska passa in på de ännu barnlösas (patriarkatets) premisser. Om vi vill använda oss av hjärnkapaciteten från vuxna människor med barn i vår samhällskropp vill säga.

  • Monnah skriver:

    Med risk för att vara en party pooper, och bara för att du bad om reflektioner… Jättebra att du tar tag i att medvetet rikta upp din väg framåt! Med tanke på vilka frågeställningar du har är jag dock lite förvånad över vem du valde som mentor. En tvärsäker man utan barn ska vara din guide till hur du ska lägga upp en plan och hur du ska hantera vad andra (kvinnor) tycker och tänker om dina prioriteringar gällande barn och karriär? Jag tror att bara du har svaren till hur du ska göra för att få det att funka praktiskt och känslomässigt och undrar om du inte hade fått bättre hjälp av att gå till en riktigt bra psykolog eller samtalsterapeut?

    Ganska ofta kan man hitta vägen framåt bara om man ser tillbaka på vägen bakåt. Det finns forskning som bevisar det man vill höra, men vill man verkligen få en bred kunskap för något ska man se till hur andra har gjort för att få det att funka. Dagens system med två heltidsarbetande föräldrar med barnpassning utan känslomässig anknytning ger oss barn som uppfostrar barn. Det KAN gå jättebra att satsa på karriären och samtidigt ha en fin relation till sina barn, men inte utan att någon annan är med och sköter marktjänsten. (Har sett Svenskt Näringslivs f.d. ordförande Signhild Hansens familj på nära håll – fantastiskt inspirerande.) Det ligger mycket i ”It takes a village to raise a child”. Fundera på hur ni ska få till er familjs by så kommer mycket att falla på plats! Och kom ihåg att inte låta dina skavsår bli infekterade. Bara du vet hur de har uppkommit, och bara du kan se till att antingen byta skor eller skaffa riktigt bra skydd.

    • Frida Ramstedt skriver:

      Tack för din feedback Monnah. Min text kanske blev missvisande. Rådgivandet i sig handlar inte om min familj/mitt föräldraskap utan om mitt företag/min affärsutveckling. Samtalet vi hade initialt cirkulerade dock väldigt mycket kring det ämnet eftersom det är viktiga frågor som är svåra att bortse från när man som jag har ett litet företag som (än så länge) bygger på en själv i stor utsträckning. Helt enig med dig i funderingarna om problematik kring barnpassning / anknytning.

      • Monnah skriver:

        Ah, då förstår jag! Jag lyssnade utifrån det jag läste in i texten och eftersom också samtalet till en viss del handlade om det gjorde jag vissa antaganden. Hur som helst, stort lycka till med processen!

  • Ellen Vidstige skriver:

    Hmm.. Jag är väldigt dubbel..
    Jag har svårt att lyssna på människor som pratar om familjeliv och livet med barn utan att själv ha barn. Då har man ingen aning om vad man pratar om!
    Man kan tro att det är på ett sätt att ha barn, men har man inte så vet man inte. Punkt.

    Jag kan bli inspirerad av Johannes på ett sätt, att han är gränslös och rak.”osvensk”.
    Men hans sätt att förmedla kunskap, hans ”jargong” peppar inte alltid mig.. Tror egentligen det har mycke med hur han pratar. -Jag är fruktansvärt genomtänkt!?
    Det finns ingen ödmjukhet i hans röst även om han visar sig sårbar i det han säger.
    Jag har som sagt dubbel känslor. Han säger mycke bra saker , han har otroligt mycke kunskap men jag håller inte alltid med. Det är för mycket hårda värden i det han förmedlar.
    Tror de mjuka värdena är minst lika viktiga.

    Mina tankar kring att bygga relationen med mina barn är att man får ta både fajter och de fina stunderna. Det är det relationer handlar om…
    Men det sagt så håller jag helt med om att man behöver ta hjälp! Inga höga hästar här inte.
    Jag tycker dessa disskussioner är super intressanta. Jag hade kunnat sitta och disskutera dessa ämnen hur länge som helst och det finns inga rätta svar.

    Det skulle vara jätte intressant att lyssna på dig i ett samtal med någon som tex Micke Gunnarsson. En person som inspirerar mig väldigt mycket i mitt liv, arbetsliv och föräldrarskap.
    Jag gillar kontraster!
    Att plocka det bästa bitarna från olika håll och på så sätt hitta det bästa som passar mig.

    Jag tycker du är grymt inspirerande! Jag har följt din ” blogg resa” från första början faktiskt och är otroligt imponerad över hur du har utvecklats och hur du tänker. En riktig power woman i mina ögon som är i framkant när det gäller så mycket. Stor kram.

  • Anna skriver:

    Så peppad att lyssna på detta, men blev besviken. Bara Johannes som håller en monolog. Jag trodde att du skulle få ta lite plats också och han är sjukt osympatisk. Snark!

  • Johanna skriver:

    Hej Frida,

    Jag lyssnade på podden, så vältalig och genomtänkt du låter.

    Jag undrar om du är nöjd med Johannes svar? Jag tycker kanske inte att en barnlös man som väl(?) inte är utbildad inom barnpsykologi ska uttala sig så tvärsäkert om barns behov. Ja, de är anpassningsbara men det är ju snarare en anledning att se till att de får sina behov av närhet och trygghet uppfyllda. Eftersom vi VET att de anpassar sig alldeles oavsett. Barn växer upp som gatubarn i Mexiko, så visst kan de anpassa sig till nästan vilka omständigheter som helst. Men har man möjlighet vill man väl inte att de ska behöva anpassa sig till förutsättningar som inte är bra för dem?

    Jag var (är!) själv en person med högt driv, högutbildad och har startat företag både i Sverige och utomlands. En riktig karriär med alla mått mätt. När jag blev mamma hade jag precis samma funderingar som du men jag landade i andra svar än de Johannes (och samhället i stort) ger på dessa svåra frågor.

    Men det behöver inte heller vara svart eller vitt – antingen outscourcar jag logistik och allt som tar tid kring barn ELLER så blir jag hemmaförälder på heltid.

    Samtidigt tror jag att det är värt att fundera på om allt det man vill hinna med måste hinnas med medan barnen är små? Eller ens medans de bor hemma…? Livet är långt och var sak har sin tid. (OK, inte i dagens samhälle där allt snarare måste ske just under småbarnsåren… men så är det ju inte på riktigt!!)

    Jag tänker väldigt mycket på vad man vill komma ihåg av sitt liv på sin dödsbädd. Då blir många svar givna tycker jag.

    En sista aspekt – barn är olika!! Det tror jag är det största problemet när man pratar om barns behov. Det är som att prata generaliserande om 35-40åringars behov. Alla är vi individer, även barnen.

    Kanske har du ett eller två barn som är av en känsligare sort, som faktiskt behöver mer närhet, mer lugn och ro och tid hemma? Att ha barn, och framförallt – att vara förälder, handlar trots allt om att faktiskt sätta barnens behov lite före sina egna. Trots att samhället indoktrinerat oss i att vi behöver egentid och självförverkligande karriärer.

    Och relationer tar tid, barn behöver skapa trygg anknytning till sina föräldrar och det görs inte om man bara har ”kvalitetstid”. Den knyts även när man hämtar trötta barn på förskolan. (…och kanske framförallt genom att skippa förskolan helt, men som sagt, alla behöver inte välja min väg 😊 )

    Du frågade inledningsvis om man kan vara driven och ha ett inre lugn samtidigt, och jag tror faktiskt inte det. Men jag är övertygad om att man kan återfå sitt driv när tiden är rätt. Att hitta inre lugnet och att njuta av att vara nöjd i det lilla tror jag är ett utmärkt avbrott och ett sätt att hitta kraft till en framtida period av driv.

    Sen tror jag att dina pengar vore bättre investerade i att gå till en utbildad psykolog.

    All lycka till!

    Hälsningar Johanna

    Ps två boktips till den intresserade: Våga ta plats i ditt barns liv, Gordon Neufeldt och Kärlekens roll, Sue Ge… (minns ej efternamn, sorry). Jag tycker själv att dessa borde vara obligatorisk läsning och om inte annat kan de hjälpa till att våga landa i beslut som går rakt emot normen med två heltidsarbetande föräldrar…

    • Frida Ramstedt skriver:

      Tack för din välformulerade input och för dina tankar. Och tack för bra boktips! Ska kolla upp och läsa.

  • Johanna skriver:

    Jag vill bara tillägga att jag som sagt har det här drivet kvar, men jag kanaliserar det i det lilla livet. Jag har läst och läst och läst om barns behov, utvecklingspsykologi, samt en hel massa om skola och framförallt hur barn lär sig. Det kan verka överdrivet men jag tycker att det är otroligt intressant och precis som du kommit till insikter kring hur ohållbar inredningsbranschen är, så har jag kommit till många insikter om hur ohållbart vårt samhälle är för våra barn och deras uppväxtvillkor.

    Det har blivit min drivkraft att försöka ge mina barn en annan barndom. Men att försöka skapa något annat för barnen än vad som är normen idag är oändligt mycket svårare än att starta upp nya bolag 😊

    Oh childhood, where did you go?
    We sped up the process, thinking that’s how you’d grow.

    Gave up fort building and climbing trees.
    To avoid muddy hands and skinned- up knees.

    Enrolled you in things you were expected to do.
    Not stopping to realize it was for us more than you.
    Remind me— giving up daydreams was better for who?

    When did we quit dreaming, to notice or care?
    Stop looking at stars or remembering they’re there?

    We put you on buses and shipped you away.
    To preschools and programs and preceptors for pay.
    Who said the experts know better than us, anyway?

    You were made for summers that go on forever.
    Getting lost in good books in inclement weather.

    Making up stories and writing new songs.
    Until long past your bedtime and the porch light comes on.

    No need to rush childhood; it goes by too fast.
    What you need is the time to make it all last.

    You belong out in nature, staring up at the sky.
    Blowing dandelion puffs and watching them fly.

    Turning clouds into shapes that you want them to be.
    Fending off dragons if that’s what you see.
    If only there were a way to be wild + free.

    We read the great books but ignore their wisdom.
    Go our own way instead of trusting what’s in them.

    Childhood is a treasure, a gift to behold.
    I’m sorry to say you’ve been traded and sold.

    Oh childhood, where did you go?
    Oh childhood, say it ain’t so.

    We’ll bring you back home if it’s the last thing we do.
    We’ll reclaim the wonder; that’s my promise to you.

  • Frida skriver:

    Hej Frida, du är oerhört framgångsrik och driven. Dessutom i en relation och förälder till två. Jag undrar om inte rollerna borde vara omvända, J Hansen borde betala dig för rådgivning så att han får vidgade perspektiv, utvecklas och kan sätta mål.

  • Malin skriver:

    Nu har jag också lyssnat. Jag är också ambitiös gift tvåbarnsmamma. Och jag tänker att det mest han säger är spännande för att det utmanar tankar, normer och egna begränsningar. Otroligt viktigt!

    Det jag saknade i hans resonemang, och som jag uppfattar som svårt i mitt eget liv, är att föräldraskapet är ett teamwork. Där ingående parter behöver vara rimligt överens om vad som är ok. Min man är drömprinsen för mig på många sätt, men hans motvilja till att be/köpa hjälp är stark. Därmed har avlastning i form av vardags logistik sällan gjort av andra än oss. Om det är jante/normer/rädsla vet jag inte, men det är supersvårt att få honom acceptera avlastning. Istället ägnar vi oss åt dragkamp om våra resp jobb.

    Turligt nog har våra barn kommit upp i skolåldern och kräver inte lika mycket tillsyn längre. Det går att lämna dem hemma själva en stund, snart kan de gå hem från skolan själva osv. Och där hade Johannes rätt i att avlastning kan provas och omprövas, och måste anpassas efter barnens ålder och behov och vad ens medförälder tycker/känner är ok.

    Jag är övertygad om att du omger dig med fler kloka människor, som kan balansera kombin ambition/föräldraskap på annat sätt än Johannes. Och därför tänker jag att du gärna får kliva in i fler poddar och ta mer plats! För du har mycket klokt att säga! All pepp och tack!!

  • Tack Frida för att du bjuder in till dina egna funderingar. Du är klok och reflekterad. Du kommer att hitta en väg. I inledningen frågade du om man kan ha ett driv och inre lugn. Det tror jag. Det har jag. Min lösning, passar säkerligen inte alla, är att jag fikar mer sällan och jobbar hårt på jobbet. Tar paus vid cirka 1630 då jag hämtar. Är närvarande med barn och lagar mat, vid 20-21 jobbar jag igen. När maken hämtar är jag tidigt på jobbet. Vi har också varsin frikväll. Jag har torsdagar och han har onsdagar. Då vet jag att jag alltid kan planera in häng, aw och träning mm som jag vill. Perfekt att kunna känna sig flexibel. Vi försöker också ha en generös hållning till egen tid (och träning). Att ge varandra utrymme att vara hemma själv. En halvtimme kan göra underverk. Jag har microåterhämtning vid busshållplats osv. Antingen skriver jag på blogginlägg (annat än jobbet) eller så tar jag bara in nuet. Som du vet är jag funkismamma. Jag har levt med ”småbarn” i nio år och har fortfarande drömmar. Så är det också så att jag har valt bort en karriärväg, jag har varit pressjour och annat som innebär tillgänglighet vid vissa tider, men det funkar inte riktigt med min familj. Det viktigaste rådet jag kan ge är att fundera på vad som ger dig energi och kraft. Det är det som är återhämtning. Andra personer kan ha åsikter om det och ha egna synpunkter. Jag får energi av att jobba + att jobba i trädgård. Många säger till mig att jag ska slöa mer när jag får chans, men det är alltså inte mitt sätt att varva ned.

  • Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Läs mer om Trendensers Personuppgiftspolicy och Cookiepolicy.

    Kommentarer till denna artikel publiceras direkt utan föregående granskning eller annan åtgärd av Trendenser AB. Det innebär att den som kommenterar själv ansvarar för innehållet i kommentaren. Vi uppmanar dig att använda vänlig ton, ett civiliserat språk, uppföra dig väl och följa tillämpliga lagar.