Annons

Sharenting

När jag var liten fanns inte internet. Jag fick själv bestämma när, om och vad jag ville visa upp av min person på nätet. Idag finns en genomsnittlig brittisk femåring redan på 1500 bilder online. Det är en svindlande tanke.

Hur blir det att växa upp och vara tonåring, sökande och arbetssökande i framtiden? När så mycket från ens liv kommer att finnas tillgängligt – för alla. Vilket ansvar har jag i mitt föräldraskap? I mitt Parenting eller Sharenting? Hur präglas mina barn så sakteliga av sin online-närvaro redan nu. I varje beslut om vad som delas och hur vi andra väljer att beskriva dem. Både i text och bild. Kommer de ens få en chans att utforska och mejsla fram sin egen kärna eller kommer alla dessa för evigt dokumenterade tolkningar av deras egenskaper forma deras självbild?

Och var finns den fredade zonen där de kan pröva tankar och utvecklas ostört idag? När det privata rummet inte längre är skyddat. Var finns platsen där barnen kan stänga dörren om sig och vila i djupet av sig själva, utan åskådarinflytande och dömande? Nu när även hemmet har blivit offentligt och en skådeplats för föräldrarnas image enligt devisen ”Home: A place to stay – or to display?”.


Foto: Alicej.se

Kategorier:

Kommentarer

  • Anna skriver:

    Precis så tänker jag också när jag ser Instagram svämma över av barnbilder.

  • Ninni skriver:

    Frida, ”spot on” !
    Jag reflekterar ofta över att barnet inte gör/kan göra valet själv.
    Hur känns det för barnet när hen senare i sin uppväxt kan se det som finns på nätet av hen.
    Kram från Ninni.

    • Madeleine skriver:

      Jag frågar min son innan jag tar bilder. Har väl gjort det sedan han var bebis, mest för att få in vanan. Ibland får jag ta en bild, ibland inte. Sen bedömer jag om det är värt att visa upp, lägger aldrig upp bilder där han är smutsig, där man ser hans ansikte eller halvnaket. Men ju äldre han blir och desto mer personlighet han visar desto mindre lägger jag ut bilder på honom, utan sparar det i mina album. Det känns rätt.

  • Theres skriver:

    Vilken poäng jag plötsligt känner att du har som inte visar upp så mycket av ditt hem!!

  • Julia skriver:

    Så otroligt viktigt ämne Frida! Vi behöver mer av detta!

  • Jana skriver:

    Just därför jag inte lägger upp bilder på mina barn. Tycker så klart att de är supersöta och gör roliga saker men det är för familjen och de närmsta att uppleva, inte för bekanta att like:a. Men med det sagt, tycker dock det är kul att följa vänners insta-konton som visar sina barn så att jag kan följa på distans… så inte helt svartvitt, som det mesta här i livet.

  • L skriver:

    Visste långt innan jag fick barn att jag inte ville dela bilder på dem. Alls. Skickar bilder via sms till släktingar då och då, men inget på sociala medier. Blir bekräftad i mitt val dagligen av vänner och bekanta som lägger ut ”skojiga” bilder av barnens utbrott, potträning, sovande ansikten, you name it.

  • Maria skriver:

    Värt ämne att reflektera kring. Både i förhållande till sina barn och sig själv! Fint och viktigt att du tar upp detta!

  • Andrea skriver:

    Ja jag har också funderar endel över det här ämnet, internet är ju något vi får förhålla oss till idag på alla plan. Som med mycket i föräldraskap tror jag dock att man kommer långt med sunt förnuft och att lyssna inåt. Om man är respektfull och överväger vad man delar så tycker jag inte att det är fel. Jag följer flera kvinnor på instagram som gör det väldigt bra och berättar vackra, autentiska och kärleksfulla berättelser om sina liv tillsammans med sina familjer. Det är inte fel att vilja berätta sin historia och sin syn på det som var eller är. Jag tror kanske till och med att det är något allmänmänskligt att vilja göra avtryck i historien. Att skapa, dokumentera och skriva något som (förhoppningsvis) finns kvar långt efter oss själva.

  • Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *